Starksenap

Senaste så var det hopp om sol, vilket gick mindre bra. Sol var det men inte så pass mycket så man for ut på stranden och fixade någon bränna. Vilket idag då är nu en månad sen man låg på stranden och solade, inte helt väntat när man befinner sig i sydost asien kanske. Endast sol och bad har infunnit sig när vi var i Indonesien. Tog där emot mitt första dopp sedan Indonesien nu när vi var på en liten  vandring i skogen och hittade ett vattenfall, även fast det kanske var lite kallt i vattnet så var det ett litet måste att skutta ner och leka lite i det forsande vattnet.

Tiden har gått och vi har hunnit ta oss en bit söder ut i Vietnam. Efter Sapa och Hanoi tog vi oss efter lite möda ut till ön Cat Ba, där vi trivdes i den lite lugnare miljön med mindre trafik osv. Mopedturer bland klippor på vägar där mötande trafik var sällsynt, vackert, härligt och mycket uppskattat. Längs vägarna på våran mopedtur så fann vi grottor lite här och var som var en smula intressanta. Inget folk, inga vidare rejäla igenbommningar, så att slingra sin innanför de små grindarna var inga problem. Inga turister, inga disco lampor eller något larv. Av ren tur så hade vi en pannlampa med oss, vår nyfikenhet gjorde att vi smög oss långt in i grottorna där vi hade sällskap av fladdermöss som lyckades skrämma oss till och från. Även in minnesvärd liten kajaktur, vi paddlade oss iväg och hamnade efter ett gott stycke bort med trötta armar på ”Monkey island” vilket visade sig vara en näst intill obefolkad ö, med två locals som låg och sov i var sin hängmatta och några apor.. Det såg vi aldrig. Vidare paddlade vi och började söka efter mat, lyckades efter någon timmas paddling ta oss till en ö med mycket folk, otrevligt folk eftersom det var en privatö som vi hamnat på, de var vänliga nog att säga, ni kan få ta en öl sen måste ni åka. En öl senare satt vi återigen i kajaken, fast lite mer hungriga än tidigare. Den mat vi fann senare bestod av varsin snickers, en av de godare jag ätit i mina dar. Många långa kilometer hem och mjölksyran i armarna var ett ständigt återkommande problem. Tur ska man ha, snålskjuts fick vi av en localgubbe i sin lilla fiskebåt, den snålskjutsen var nog det bästa på hela turen, otroligt mysigt ! Samma kväll kom Oscar och mötte upp oss, efter att ha avverkart två veckor på sin surfkurs i Indonesien.

Vidare, stopp i Hanoi för att därifrån direkt fara vidare mot Hue, en stad som ingen riktigt gillade men den erbjöd en hel del biljard som vi passade på att spela imellanåt, dvs ofta. På vägen till Hue hände något som kanske ingen riktigt hade räknat med.. Vi fick stanna i Hai Phong där vi hade några timmar att fylla tills nästa buss skulle ta oss till Hue. Tiden fylldes väl ända tills det var en timme kvar, då var ideérna slut.. Trodde vi. Det var då vi såg butiken som vi så länge letat efter. Så nu ska jag ta allt från början också.

Det började när jag och Daniel anlände till Vietnam, då vi valde att inte stressa utan vi satte oss på flygplatsen och avnjöt en kaffe. Pratandes om hur vi skulle lägga upp det, samt påtår på kaffet. Då man sitter där och ser sig omkring, så läser man på de skyltar man ser bara för att de erbjuder en liten textklutt. Jag då när jag ska läsa en skylt hängades i taket i andra sidan av den lokal vi befinner oss i, så kan jag inte se vad det står, fast jag kände att jag borde kunna läsa det där. Det visade sig att Daniel kunde läsa vad som stod men inte jag. Har jag dålig syn? Vi bestämde oss för att när vi har tid över ta oss till en optiker för att kolla upp detta. Besköte optiker i Hanoi, där syntest inte var möjligt. Tiden gick och vi hamande på vår resa mot Hue i Hai Phong.. Optikern fann vi den sista timmen då rastlösheten hade smugit sig på. In där, syntest, läsa bokstäver på skylt, gick nästan bra. Gick betydligt bättre med ett glas som herren erbjöd mig att testa. Glas samt bågar för 200SEK, 200SEK fattigare men ett par glasögon samt skarpa konturer på allt i min omgivning rikare. Tackar vi optikern för. En smula oväntat men kul hade vi.

Från Hue till Hoi An som bara kan anses som en väldigt mysig liten stad. Vill man ha kläder sydda efter sin kroppsform, varsågod. Var sin kostym införskaffade vi oss hos en trevlig liten sömmerska som även lärde oss hur man skulle spela bingo på gatan. Daniel vann någon form av lampa på bingon, så ett grattis till han som inte redan har fullpackat i sin väska. Mopeder hyrdes, en tur med Mr Trung till liten fiskeby, vi fick även testa på att dreja och så bjöd han på god mat. Hoi An var som sagt en mysig liten stad där man skulle kunnat stannat, men utforskat hade vi gjort och vi begav oss vidare. Nha Trang stod på listan, men en strandstad och ett dåligt väder var inget som lockade så istället gled vi till Da Lat. Da Lat erbjöd vandringar och charmiga hängbroar även en otroligt god middag som jag blev bjuden på av Daniel & Oscar, kan nog vara en av de dyraste middagarna vi unnat oss. Lyckat ! Jag har tidigare på resan presterat så pass bra att dom blev faktiskt blev tvunga, och kul hade vi. En liten sovmorgon och ett beslut att skiljas från Oscar och bege oss till Mui Ne och längre har man inte kommit. Så resten får vi se.

Under resans gång så har mycket ofta varit lite vad man känner för. Samma gäller nu, så nu är jag snart klar här i Vietnam, och planen därefter, Kambodja sedan Thailand. I Thailand värme, öl, turister skönt avslut på min resa. Så finns alternativet kallt, utmaningar och vandra. Då kan man som jag välja att ändra sig och spendera 3 veckor i Nepal med vandring och allt vad det innebär. Gjort, flyg är bokat och Nepal blir det istället för Kambodja och Thailand. Som jag skrev i tidigare inlägget att fler berg blir det och snart är det dags..

Här rullar livet på som vanligt för stunden befinner vi oss i Vietnam. Hanoi hamnade vi i till att börja med, en stad som fångat både mig och Daniel. Människorna är mysiga, maten är gyllene och vi lyckas njuta vidare på våran resa. Första kvällen för att stadga oss så traskade vi upp till takbaren på vårat hostel, där vi konverserade med andra trevliga backpaackers för att sedan gå och finna en jazzbar som vi läst om i min lonley planet bok. Det bar iväg, vi kom inte särskilt långt innan vi stannade vi en grupp vietnameser som sjöng, dansade och spelade musik på gatan. Vi lyckades slingra oss fram till innercirkeln så vi såg vad som verkligen pågick. Glädjen var på topp, klappandes sjöng folket med, även jag och Daniel drogs med i den härliga stämmningen. Kort därefter hade herren som stod för underhållningsdansen lyckats få tag i min hand, hux flux så var han och jag som dansade i mitten av en grupp sjungade vietnameser. Även Daniel blev indragen för att därefter bli utsedd till att ha hand om gitarr spelningen. Mycket bilder från många, utom från oss som ingen kamera hade medtagit. Kul hade vi ! Därefter vidare mot huvudmålet, jazzbaren. Vi letade en stund, för att sedan söka lite till utan något som helst resultat. Tiden gick och vi fick till slut ge oss och bege oss hem för att sova. Dagen efter forskade vi vidare om den mystiska jazzbaren, vi fick också svar på varför vi inte fann den.. Den hade lagt ner, typiskt.
 Nästa - Nattåg, norr ut - Sapa.
 
Nu till något av det bästa med resan, Phan Xi Pang (Fansipan). Vietnams högsta berg. Vet inte helt varifrån det kommer men att vandra runt i vackra landskap, bland annat bergslandskap är något jag insett att jag gillar skarpt. Hur som helst, väl i Sapa så blev det att styra upp en tur mot toppen av Fansipan, två dagar och en natt. En tur av karaktär, Kinabalu var helt ok men detta var otroligt mycket bättre ! Det var endast jag, Daniel och guiden som började vandringen. Vi tog oss fram i en kuperad härligt terräng. Inga turister varken som vi mötte eller passerade. Den ljuvliga miljön, endast ljudet av fåglar, vatten som rann längs stigen, vinden susade bland träden och så guiden som bjöd på sitt härliga skratt. Efter några timmars vandring så hamnade vi vid första campet där det blev lunch, och dags att hälsa på första människan på vägen. Kaffe, en stadig baguette och lite småprat med den andre vandraren vi precis mött, samt andra som kom intågandes allt eftersom.
  Ny energi, ny etapp och iväg bar det. Många vackra vyer passerades på vägen till andra campet samt några bufflar. Vi mötte även en tjej som jag kanske väljer att anse som en av de hårdaste ! Hon var på väg ner och hade varit på toppen, det som utmärkte henne och gjorde henne till en av mina idoler var att hon gjort hela denna vandringen eller bestigningen kalla det vad du vill. Hon bar inga skor, hon hade tagit sig igenom detta barfota!! jag kunde se, långt innan vi hade utbytt ett hej att hon var en kvinna av karaktär. Ojoj, hon imponerade Sebastian mycket och väl. Nog om det.. Det är sjukt imponerande, jag förstår inte..
  Väl framme en stund innan mörkret lagt sig så blev det att ta på sig ett extra plagg när kylan valde att smyga sig på. Här blev vi några fler som samlades, då andra smågrupper med deras guider också anlände. Två danskar, en fransman, tre vietnameser samt guider och porters, ett bra gäng ! God mat, många skratt och en del risvin bjöds det på i kylan och mörkret. Kallat var det, ska man lyssna på guiderna så var det bara dricka mer risvin för att hålla värmen och sova bättre. Sömnigheten smög sig på och folket bestämde sig för att lägga sig på den träbänk som erbjöds som säng, samt en bitter liten sovsäck. Synd att kalla det man fick sömn, men aboslut man sov en stund för att sedan vakna upp skapligt vid sex tiden för att stoppa i sig frukost och sedan ta sig an toppen. Vandring upp, sedan ner, upp igen och så ner ett stycke. För att komma upp på toppen var det inte endast uppåt stigningar, mycket dalar mellan topparna. Runt tio tiden så var det hela fulländat, toppen var besegrad och där stog man på 3143möh och beskådade utsikten över molnen. Fridfull, vindstilla och alldels för skönt för att man skulle vilja börja vandra tillbaka.
  Detta är ett berg som vad vi läst om inte är något vidare då det oftast regnar, och jag kan tänka mig att det må vara besvärligt att bestiga i regn och rusk. Då det är rötter, stenar och lera överallt, vilket leder till halt, brant och almänt besvärligt. Vi däremot träffade perfekt med vädret. Så tackar vädergudarna för det. Disigt och dimmigt var det på vägen ner, men inget som skadade varken mig eller Daniel.

Fler berg blir det.

Nästa anhalt är Halong Bay för att fånga lite sol, vilket inte blivit av nu den senaste tiden.

Här neden kommer en drös med bilder från våran lilla tur.

                             

Uppdrag  Mount Kinabalu, gick alldeles utmärkt . Dagen började tidigt och vi begav oss mot berget. Det hela handlade egentligen bara om att gå upp för ett berg, vilket vi gjorde. Stridsvärdet på mig och Mr Falk kan till en början diskuteras, men allt eftersom tiden gick så blev mitt stridsvärde bättre. Om man däremot väljer att se på Mr Falks stridsvärde så sjönk det ganska konternuerligt första dagen. När vi tagit oss upp till cirkus 3200m så var dagens första etapp i lås. För där ligger nämligen Laban Rata, lilla stugan som alla sover i. Då var det dags att fylla på med mat i magen, samt unna sig ett antal koppar kaffe under kvällens gång.  Åter till Mr Falk, han gick direkt och infann sig i ett horisontellt läge i sin säng som han blivit tilldelad. Feber, risig och sjuk var han, så sömnen var viktigt om han skulle orka upp kl 02.00 för att äta ”frukost” och sedan bege sig mot toppen för att hinna med att se soluppgången. Kvällen spenderades nere i matsalen med andra pratglada bergsvandrare, om deras tidigare äventyr samt kommande och mycket annat. Mörkret föll och det blev så småningom dags för lite sömn. Någon vidare sömn hade nog ingen större majoritet av folket som sov där men ändå så stod folket redo i regnkläder 02.30 för att börja traska mot toppen. Regnet det föll, pannlamporna lös upp marken och vi närmade oss toppen sakta men säkert. 05.20 befann vi oss på 4095 m.ö.h och då var det bara invänta soluppgång och njuta. När man njutit klart går man ner, äter frukost häller i sig en välförtjänt kopp kaffe för att sedan vandra hela vägen ner igen. Där och då var saken inte särskilt svår. Givetvis så var man trött och sliten, men svår är något helt annat. Nu såhär dagen efter, så är väl inte att gå ner för trappor något att rekomendera med tanke på de stela ben som man fått. Mr Falk lite mer drabbad än mig, med tanke på att jag faktiskt kan gå i trappor idag (2 dagar senare) men det kan inte Mr Falk. Hur som helst så får man sig ett gott skratt när han prövar sig på det, eftersom han ibland är så illa tvungen att traska runt i trappor.
En viktigt parentes vad det gäller berget, så fann vi många sorters rhododendron, det blev ett väldigt intensivt sökande efter dessa sköna blommor på vägen ner. En fröjd för ögat att beskåda dessa underverk.


Nu är i alla fall berget bestiget, och från Kota Kinabalu, så bar det vidare till Kuala Lumpur en kortis. Här har man lekt runt en smula, en kväll plus en heldag blev det här. Så inatt blir det taxi till flygplatsen för att flyga flygplan som ska ta oss till Hanoi, Vietnam. Visum för Vietnam har vi ordnat så en månad kan vi tillbringa där om intresse finns, vi får se hur det blir. Till att börja med ska vi ta en eller två öka stridsvärdet dag/ar för att komma på banan igen. Tjusigt värre. Nu, packnings dags, därefter nattdags.



              

Nu var det ett tag sen sist jag skrev något här, men nu ska jag summera lite vad som skett senaste tiden. Senast jag skrev så var jag på Kuta, och hade ägnat en hel del tid till att surfa och den biten. Därefter drog vi mot Lombok för att sedan ta oss vidare mot några små öar, Gili öarna. Vi valde att tillbringa våran tid på Trawagan, den största och mest civiliserade ön. Avslappnat ställe, bara hästar och cyklar, inga fordon. Bra snorkling, gled runt med de där i serien ninja turtles. Så träffade Donatello, Leonardo och andra sköna sköldisar på snorkelturen. En del schackpartier har börjat att gå av stapeln, där Daniel är regerande mästare. Vilket dock ska ändras på så småningom. Lugnt ställe det där Gili, vi blev där lite för länge, men samtidigt en lugn ”sista tid” tillsammans innan vi alla skulle splittras. 

Har inte träffat, men märkt att det finns osportsliga typer runt omkring här ! Inte det roligaste med sådana typer, en kväll när vi var ute och var sociala med varann och jag hade suttit på sådana dära sköna kuddar, (barfota satt man där) när jag senare ska bege tillbaka, då har någon osportslig ursling tagit mina skor ! Det är så tråkigt, med tanke på att dom jag hade innan gick sönder. Ack så onödvändigt, han som tog dom som antagligen inte har några borde väl om någon veta hur tråkigt det kan vara att bli bestulen på ett par. Aja, för att undvika att bli bestulen på skor, har jag i ren trots gått utan ganska länge, cirkus 10 dagar och ingen kan göra mig bitter genom att ta något jag inte har. Skönt ! Så har även min dator gått och blivit bestulen, lite bittert även det. Så allt mitt fina dagboksmaterial som jag skrivit ner är borta, samt lite mindre bloggskrivning pga den försvunna pcn.

Vad det gäller hur man sover om man får ett lugnt rum med bättre plats (dubbelrum) eller ett mindre lugnt rum oftast med madrass på golvet (trippelrum) vilket då leder till mindre plats beror på hur man klarar sig i klunsningar. Kluns, alltså sten, sax, påse. Den som vinner får fördelen att välja både rum och säng först, så nästa, så nästa osv. Jag har på alla våra hotell där vi stannat hamnat i det härliga trippelrummet, bortsett från en gång då jag faktiskt fick sova dubbelrum med Peter, lugnt och skönt. Fast tror ändå jag uppskattar trippelrum trots omständigheterna, och omständigheterna är i princip inga. Hur som helst många val, om det mesta avgörs genom kluns. Tummen upp för kluns.

Nu efter Indonesien så har ställningarna ändrat sig en smula, gruppen har splittrats. Oscar P och Erik är på sitt håll för att avverka två veckors surfkurs i Indonesien. Oscar B, Peter och Karro har dragit iväg till Vietnam med ett stop i KL för att fixa visum. Så nu är det jag och Mr Falk som glider runt, låt kalla oss Bröderna Sinklass. Vietnam blir det även för oss vad det lider. Vi var bara lite sugna på att svänga förbi Kota Kinabalu och bestiga berg först. Så för att detta skulle bli mest smidigt så for vi till Singapore över en helg. Där låg sjukdomen oss i hälarna, bihålorna satte sprätt och febern låg och lurade. Fast med ett Sinklass-psyke så måste sjukdomarna ge vika och vi håller oss fortsatt friska, viktigt såhär nära inpå bergsbestigningen. Sjukdomen var nära, vi var sega men ack vad vi gillar att klura. Luriga gåtor, knep&knåp föremål och allt vad det innebär. Så till detta Sinklass, min farfar har ett riktigt bra knåpföremål som bara den mest tålmodige klarar av, han berättade för mig när jag var liten att knåpföremålet hette sinklass. Jag berättade om detta för Daniel, beskrev och förklarade utan att han förstod vad det hela handlade om. Sökte febrilt runt på nätet utan resultat, tills vi, till slut fann det! ”Sinclares bojor” ett knåp av karaktär, som farfar är mästare på. Sinclare måste varit knåparen och kluraren själv så eftersom att vi på våran resa gärna klurar så blir det därav, Sinklass som jag så fint trodde han hette när jag var liten.

Singapore i övrigt handlade för oss mycket om att vandra runt, se saker, vandra runt, se lite till och så kika på lite annat och testa lite här och så pröva lite där. Vi var i en ofantligt stor trädgård, bautastor, utan att finna några rhododendron, hur det nu kan vara möjligt. Vi fann däremot ofantliga mänger av massa annat och bambu är gräs, inte busk eller träd som det ser ut att vara när det blir större. Från denna väldigt rena stad begav vi oss mot Malaysia, Kota Kinabalu (Borneo) för att ta oss an ett berg. Hit kom vi igårkväll, idag har vi inhandlat vad som krävs för att ta sig till toppen utan att stryka med. Så imorn (onsdag) morgon bär det av för att börja 2 dagar vandring. packningen är packad, och allt är klart ska bara sova lite sen imorn när man vaknar börjar äventyret, Mount Kota Kinabalu.

Ta hand om er folket !

Ytterligare två länkar, film från Bali & Gili. Enjoy.
http://vimeo.com/31998368 - Bali
http://vimeo.com/32075589 - Gili

Det är fredagkväll, och imorgon morgon 09.40 lyfter det första flyget som är början på resan mot Indonesien. Efter en hektisk vecka med x antal mil avverkade i bilen är jag nu äntligen efter in sista vända och ett sista ärende i huset här i Skänninge. Här näst på agendan står mat, inmundiga ett litet stycke mat för att sedan, kanske lite för sent men ändå i tid, påbörja packningen som ännu inte påbörjats. Så nu med diverse inhandlade ting så anses jag som redo att bemöta kommande äventyr Indo.
  Detta kommer vara bloggen som jag kommer använda mig av för att uppdatera er nyfikna läsare här hemma. Så sitter ni en kväll i höstmörkret slå en kik här så kanske det står något nytt, eventuellt lite kul kanske aningen intressant om vad jag har hittat på. Som sagt så bär det av imorgon och hemfärden är ännu oklar, det vill säga att någon returbiljett ännu inte är bokad. Så tröttnar jag fort kanske jag är tillbaka redan nästa vecka, eller så blir det motsatsen och jag dyker då antagligen upp någon gång i januari. Ska bli ett kärt återseende med samtliga när jag återvänder, så ska jag försöka delge sådant som inte hamnat på bloggen.

Så från mig till er alla här hemma, se till att njut av kylan, blåsten och det mysiga höstmörkret samt den kommande snön så ska jag göra mitt bästa att njuta på varmare breddgrader.