Starksenap

Här rullar livet på som vanligt för stunden befinner vi oss i Vietnam. Hanoi hamnade vi i till att börja med, en stad som fångat både mig och Daniel. Människorna är mysiga, maten är gyllene och vi lyckas njuta vidare på våran resa. Första kvällen för att stadga oss så traskade vi upp till takbaren på vårat hostel, där vi konverserade med andra trevliga backpaackers för att sedan gå och finna en jazzbar som vi läst om i min lonley planet bok. Det bar iväg, vi kom inte särskilt långt innan vi stannade vi en grupp vietnameser som sjöng, dansade och spelade musik på gatan. Vi lyckades slingra oss fram till innercirkeln så vi såg vad som verkligen pågick. Glädjen var på topp, klappandes sjöng folket med, även jag och Daniel drogs med i den härliga stämmningen. Kort därefter hade herren som stod för underhållningsdansen lyckats få tag i min hand, hux flux så var han och jag som dansade i mitten av en grupp sjungade vietnameser. Även Daniel blev indragen för att därefter bli utsedd till att ha hand om gitarr spelningen. Mycket bilder från många, utom från oss som ingen kamera hade medtagit. Kul hade vi ! Därefter vidare mot huvudmålet, jazzbaren. Vi letade en stund, för att sedan söka lite till utan något som helst resultat. Tiden gick och vi fick till slut ge oss och bege oss hem för att sova. Dagen efter forskade vi vidare om den mystiska jazzbaren, vi fick också svar på varför vi inte fann den.. Den hade lagt ner, typiskt.
 Nästa - Nattåg, norr ut - Sapa.
 
Nu till något av det bästa med resan, Phan Xi Pang (Fansipan). Vietnams högsta berg. Vet inte helt varifrån det kommer men att vandra runt i vackra landskap, bland annat bergslandskap är något jag insett att jag gillar skarpt. Hur som helst, väl i Sapa så blev det att styra upp en tur mot toppen av Fansipan, två dagar och en natt. En tur av karaktär, Kinabalu var helt ok men detta var otroligt mycket bättre ! Det var endast jag, Daniel och guiden som började vandringen. Vi tog oss fram i en kuperad härligt terräng. Inga turister varken som vi mötte eller passerade. Den ljuvliga miljön, endast ljudet av fåglar, vatten som rann längs stigen, vinden susade bland träden och så guiden som bjöd på sitt härliga skratt. Efter några timmars vandring så hamnade vi vid första campet där det blev lunch, och dags att hälsa på första människan på vägen. Kaffe, en stadig baguette och lite småprat med den andre vandraren vi precis mött, samt andra som kom intågandes allt eftersom.
  Ny energi, ny etapp och iväg bar det. Många vackra vyer passerades på vägen till andra campet samt några bufflar. Vi mötte även en tjej som jag kanske väljer att anse som en av de hårdaste ! Hon var på väg ner och hade varit på toppen, det som utmärkte henne och gjorde henne till en av mina idoler var att hon gjort hela denna vandringen eller bestigningen kalla det vad du vill. Hon bar inga skor, hon hade tagit sig igenom detta barfota!! jag kunde se, långt innan vi hade utbytt ett hej att hon var en kvinna av karaktär. Ojoj, hon imponerade Sebastian mycket och väl. Nog om det.. Det är sjukt imponerande, jag förstår inte..
  Väl framme en stund innan mörkret lagt sig så blev det att ta på sig ett extra plagg när kylan valde att smyga sig på. Här blev vi några fler som samlades, då andra smågrupper med deras guider också anlände. Två danskar, en fransman, tre vietnameser samt guider och porters, ett bra gäng ! God mat, många skratt och en del risvin bjöds det på i kylan och mörkret. Kallat var det, ska man lyssna på guiderna så var det bara dricka mer risvin för att hålla värmen och sova bättre. Sömnigheten smög sig på och folket bestämde sig för att lägga sig på den träbänk som erbjöds som säng, samt en bitter liten sovsäck. Synd att kalla det man fick sömn, men aboslut man sov en stund för att sedan vakna upp skapligt vid sex tiden för att stoppa i sig frukost och sedan ta sig an toppen. Vandring upp, sedan ner, upp igen och så ner ett stycke. För att komma upp på toppen var det inte endast uppåt stigningar, mycket dalar mellan topparna. Runt tio tiden så var det hela fulländat, toppen var besegrad och där stog man på 3143möh och beskådade utsikten över molnen. Fridfull, vindstilla och alldels för skönt för att man skulle vilja börja vandra tillbaka.
  Detta är ett berg som vad vi läst om inte är något vidare då det oftast regnar, och jag kan tänka mig att det må vara besvärligt att bestiga i regn och rusk. Då det är rötter, stenar och lera överallt, vilket leder till halt, brant och almänt besvärligt. Vi däremot träffade perfekt med vädret. Så tackar vädergudarna för det. Disigt och dimmigt var det på vägen ner, men inget som skadade varken mig eller Daniel.

Fler berg blir det.

Nästa anhalt är Halong Bay för att fånga lite sol, vilket inte blivit av nu den senaste tiden.

Här neden kommer en drös med bilder från våran lilla tur.